ensamhet

Jag hatar att jag skriver om det här för jag vet att det finns personer där ute som jag inte vill att skall läsa. Sådana som kanske förstår för bra vad jag menar och sådana som kan använda det emot mig. Men jag orkar inte heller lägga all sorg över min pojkvän och familj. Ibland bara orkar man inte vara en sådan börda och just nu känns det här som det enda sättet att få ut allt. Så nu skriver jag om det här.
Jag är ensam.
Ja där sade jag det. De förbjudna orden i ett samhälle som dagens. Ett samhälle där stora kompiskretsar, vilda utekvällar och mysiga filmkvällar med fem personer nerklämda i samma soffa ses som ett måste. Ett samhälle som jag tydligen har hamnat helt utanför.
Hela mitt liv har jag tyckt om att få göra saker på egen hand. Samtidigt som jag älskar att vara ensam så hatar jag det. Jag vet att just jag är bäst på uppgifter jag sätter igång med och då får ingen störa. Jag har ockå enklast att vara kreativ då ingen kommer med invändningar. Men jag lever aldrig det där vilda galna ungdomslivet. Jag har inte en massa roliga insideskämt som jag kan dra med vem som helst. Jag sitter inte in på sena natten och har de där fantastiska diskussionerna om livet, Coca Colas ursprung, bästa programmen på TV och allt det där hos någon kompis. Förra nyåret satt jag faktiskt ensam i min soffa och såg på raketerna innan jag gick och lade mig. Samtidigt var det enda jag blev påmind om överallt på Facebook, Instagram och Snapchat att alla andra hade roligt och fick skrika GOTT NYTT ÅR i kör samtidigt som de avfyrade en champagnekork. Där satt jag i soffan och raketernas ljud blev allt avlägsnare.
Att vara ensam är så fel i dagens värld att du anses vara konstig om du är det. De flesta människor runt mig vet nog knappast att det är så för mig. Jag kan ha lätt för att dra skämt och lätta på stämningen men det är ett faktum att jag är otroligt ensam. Mina roliga fyllehistorier är till största delen från tiden då jag var omyndig. Mina galnaste påhitt som kunde ha slutat hur illa som helst är väl från samma tid. Sedan hände det alltför mycket dåligt som jag inte ens i ord kan förklara. Jag blev så besviken på så många människor och jag fick verkligen en kniv instucken i mig. En kniv av hat och förnedring. En kniv som skulle orsaka otroligt stor social fobi och rädsla för livet. Den här kniven var en följd av år av instängd sorg och utanförskap. Ni vet när man egentligen är en del av något större men samtidigt aldrig är tillräckligt accepterad. Man tror att man är omgiven av allt och alla men egentligen är det bara en tävling man mot man. Och sedan kommer kniven. Sedan kommer droppen. Och man bara ger upp för att man innerst inne varit så himla trött så himla länge.
Det som hände förändrade mig totalt. Från att ha varit självsäker i varje steg jag tog gick jag till att få panikattacker av endast tanken att gå någonstans var jag kunde bli påmind om det som hänt. Jag började gömma mig och stänga in mig. Jag raderade alla minnen jag kunde och suddade ut den perioden för gott. Varje gång jag rörde mig på områden där jag var i riskzonen tittade jag mig förskräckt omkring och försökte övertyga mig själv om att jag var trygg här även om det inte kändes så. Det kändes som att jag konstant trippade på tårna. När som helst skulle det kunna hända. När som helst skulle de kunna stå där, med blickarna fulla av förakt och hat. När som helst. Det var bara en tidsfråga.
Att ha social fobi innebär att man bara inte vågar. Man tror att man kommer att göra bort sig, att man kommer att vara tråkig och att de kommer att tala illa om en. Man tror att man aldrig kommer att vara tillräckligt bra för det var man aldrig förr heller. Man tror att allt det som skadade en kommer att skada igen. Man blir liten. Pyttepytteliten.
Jag har inte någon aning om hur jag skall ta mig ur det här. Folk säger att jag skall kliva ur min bekvämlighetszon och bara våga. Men vet ni vad? Det är så mycket lättare sagt än gjort. Det är lätt att tro att jag bara skall gå fram till första bästa och säga att hej, jag är så himla ensam, kan du rädda mig. Det är lätt att tro att jag skall anmäla mig till en massa roliga händelser och kurser. Ja, kanske jag till och med gör det. Men när jag väl är där kan jag inte. Allt som är jag säger stopp. Allt som är jag stretar emot. Jag kan inte för jag vet inte hur man gör. Jag kan inte för det finns ingen annan som fattar.
Ingen.
För i dagens värld får man inte vara ensam.