Slider

att tala med en psykolog

fredag 4 maj 2018


När det tog slut med O slutade jag i princip andas för en hel vecka innan jag på något sätt lyckades skriva om det på bloggen. Jag snubblade runt i någon suddig drömvärld som jag inte kunde greppa. Smärtan var total men samtidigt fattade jag inte vad som hänt. Kunde det ta slut? Vi som skulle vara föralltid. Jag slutade existera, slutade leva för ett tag. Ibland fick jag springa hem för att inte börja gråta bland människor. Jag sprang snabbt snabbt, måste vara snabbare än känslorna. Mitt i det värsta kaoset min hjärna någonsin fått försöka reda ut, kontaktade en kompis mig och sade att jag absolut kan testa att tala med en psykolog om jag vill.

Först tänkte jag bara typ nääe, låter helt för allvarligt. Att tala med ett proffs efter ett uppbrott var ju helt överdrivet och fånigt, var ungefär tankeställningen. Och jag hatar mig själv lite grann för att ha tänkt så då. För det är aldrig överdrivet att tala med någon när man mår dåligt. Och det är det vi måste komma ifrån, vi måste sluta tänka att det är tabu att må dåligt. Jag tror jag fattade det tillslut. Det kändes omöjligt att klara av att vara ensam med det här, för han, mitt dittills största stöd, hade låtit mig förstå att lyssnandet var slut. Han hörde mig inte längre, jag var ensam nu. Så jag skickade iväg ett mail till psykologen och skrev att jag behöver tala med någon.  I januari steg jag första gången in i rummet hos henne och damp ner i fåtöljen. Och hon är så bra.

Efter varje möte med henne har jag fått en hemläxa som jag skall tänka på, och om jag orkar skall jag slutföra den. Mellan våra möten har det varit två veckor och då har jag fått gå och bearbeta livet lite mer än senast och dessutom funderat över hemläxan. Ibland har hemläxan varit att skriva ett brev till mig själv, ibland att bara lyssna på min kropp och på riktigt fundera var det tynger. Jag har fått med mig olika avslappnings- och tankeövningar för att jobba på att få bort det som tynger. Ibland har hon bara låtit mig förstå att det är så här just nu, vilket kanske är helt okej.

Jag har känt mig starkare efter varje gång hos henne. I början ville jag bara ändra på allt i honom och hoppades att han skulle säga orden jag behövde, typ "visst bryr jag mig", "du är viktig för mig", "jag ville inte såra dig" men sakta men säkert har jag börjat inse att det inte över huvudtaget skall ha med honom att göra längre. Jag är en självständig person som står med eller utan honom. Han kommer aldrig att ge mig den closure jag trott att jag behöver få av honom, den måste komma från mig själv. Jag måste själv börja tycka om mig själv så mycket att jag kan förstå att han och allt vad som hände, det hände vare sig jag vill eller inte utan att det betyder att jag är dålig. Och nu är fokus på mig själv.

För att citera min psykolog: "Men Julia, vad är det som du behöver?". De här orden är enkla men mäktiga. De har tagit mig igenom ett helvete till vardag och fått mig att stanna upp och fundera. Vad behöver jag? Det spelar inte någon roll vad han gör, vad han tänker och säger. För jag är jag, jag är inte han. Den enda jag behöver lyssna till är mig själv och mina behov. Vad han gör, tänker, säger - det är hans liv, hans kapitel.

Ibland när jag inte kan sova eller när ångesten blir för stor, fantiserar jag en diskussion med min psykolog. Jag tänker på vilka frågor jag skulle få om jag talade med henne och så besvarar jag dem. Ibland bara berättar jag högt ut i det tomma rummet hur jävla hemskt allting är. Kan jag inte sova tillåter jag mig själv att vara vaken. Jag behöver inte bestraffas ytterligare. Jag har börjat tänka på mitt egenvärde på ett nytt sätt och jag bryr mig om mig själv och den jag är på ett nytt sätt. Plötsligt kan jag se mig själv utan honom, precis lika värdefull som med honom. Plötsligt är jag en hel person som förtjänar att bli behandlad rätt. Plötsligt spelar det ingen roll vad han tänker längre.

Att gå till en psykolog har ändrat mitt liv. Hon ställer de rätta frågorna, hon lyssnar utan att döma, hon orkar sitta där när jag bara ältar i allt och hon vet precis vilka redskap jag behöver. Jag skriver texter, läser dem högt, gör bara saker jag orkar, jag tillåter mig må dåligt och vara glad de dagar jag är det. Jag har slutat bestraffa mig själv om inte allting går rätt till. Jag tänker snarare "någon kommer att älska mina icke-perfekta sidor" i stället för att försöka ändra på dem. Jag söndrar saker, glömmer bort grejer, rullar runt i skit ibland. Men det är hurdan jag är. Jag är bra precis så här och det är mycket tack vare psykologen jag börjat tänka så.

Alltså. Om jag kan ge dig ett enda tips i livet när du mår dåligt, så är det att tala med någon som kan ställa de rätta frågorna. Det finns inte för små problem, allt som får dig att må dåligt är värt att ändra på. Ring din psykolog, skriv ett mail till någon som förstår dig, gör den där förändringen nu. Det är aldrig försent att bli lycklig. Jag är på vägen att bli det nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Search This Blog

Använder Blogger.

Widget No.3

You can use this area to add any widget you want.

Social

Pages

BTemplates.com

Theme Designed By Hello Manhattan

Your copyright

Your own copyright