Slider

lever långsamt,

måndag 14 maj 2018


Bara suddar ut allt jag skall skriva. Svårt att förklara vad jag vill förklara. Men men låt mig försöka.

Jag lever i någon form av "dagen efter"-känsla med tanke på breakupet. Jag har inte energi för sådant som inte bara är fritid och häng. Och det för att jag har börjat lyssna på mig själv väldigt noga och tar för mig av det fina runt mig. Jag var fyra dagar på landet för att jag behövde det. Gjorde inget (förutom var spökrädd) och det var viktigt. Ändå är jag fortfarande ganska matt på något sätt och det gör det så himla svårt för mig att blogga. Jag skriver bara när jag har riktigt bra bildmaterial och mina händer klarar av att knappa länge nog på tangenterna. Men om något tar emot så backar jag. Skall inte göra påfrestande saker när hela året varit just det, påfrestande. Jag tror helt enkelt inte att man någonsin kan föreställa sig ett breakup om man inte varit med om ett. Det är ett helvete, den renaste formen av ett helvete. Det var någon som sade att ett sätt att dö om och om igen, är att älska någon som inte älskar en. Och jag kunde väl knappast ha sagt det bättre själv.

Nu tar jag alla dagar som de kommer. Jag lever mer. Tackar nej när jag inte vill eller orkar. Är lite självisk på fronter där jag förut bara tänkte på andra. Kånkar ut en TV i trädgården för att se på Netflix där och äter kaka när det kommer emot. Cyklar vart som helst om jag känner för det, tar tiden att fotografera för att det är terapeutiskt för mig. Och när det här är saker jag absolut behöver göra just nu, så kan inte jobb och blogg prioriteras först. Jag prioriteras först.

Jag tittar tillbaka på vintern och frågar mig själv hur jag kunnat hata mig själv så mycket. Det gör mig ledsen. Och kanske det är det som är den här dagen efter-känslan? Att jag nu förstår vad jag sett och tänkt och hur jag mått. Kanske jag nu kan se på det ur någon annans ögon, fatta perspektivet, kanske jag är en annan person. Jag är trött och matt men ändå så mycket starkare inuti. Jag har uttalat högt vad jag vill av nästa relation och jag har accepterat att jag kan gå flera år som singel. Accepterat att det kommer att vara svårt att hitta någon som jag mår bra med men att det är värt den tid det kräver, det är värt att vara sin bästa vän och förse sig med det bästa. Jag väntar gärna länge ensam på att träffa någon som aldrig vill vara utan mig. Förut skulle ett liv som singel inte ens varit tänkbart, men jag är lite bättre nu. Jag till och med ringde Stina häromdagen och under hela min tid att bearbeta den här sorgen har jag sagt till henne att jag inte klarar av samtal, vi måste texta. Och nu klarar jag av det. Nu är jag ett snart helt hjärta igen. Och det är sjukt men också något jag är stolt över. Men att bearbeta en förlust av någon man tyckte väldigt mycket om, tar tid. Det kan ta flera år och jag är bara på sjunde månaden. Så tills mitt hjärta är helt och hållet helt igen, vill jag bara meddela att mitt bloggande kommer att fortsätta så här. En dag i taget, och jag skriver när jag kan.

Kram på er ni är fina!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Search This Blog

Använder Blogger.

Widget No.3

You can use this area to add any widget you want.

Social

Pages

BTemplates.com

Theme Designed By Hello Manhattan

Your copyright

Your own copyright