fredag 28 september 2018

en hypokondrikers vardag



Jag har kämpat med jobbiga tvångstankar sedan jag var barn och ibland har jag haft sjukt tunga perioder då jag liksom blivit helt besatt av min hjärnas fantasier. Mått riktigt dåligt, tror inte ens de flesta i min närhet kanske vet det. Oron har alltså alltid varit en del av mig och ångest är något jag har i mig nu och då, ibland i större grad och ibland i mindre grad. Allt det blir lätt en råddigogga av rent bajs och man hamnar in i perioder av att övertänka och analysera allt och samtidigt vara dödsrädd för att man utvecklar en värre hypokondri hela tiden.

Jag har en rätt så hypokondrisk period just nu och det har inte blivit lättare av det faktum att jag är på min tredje kur av något slag under den här månaden. Två olika antibiotikakurer för olika infektioner och nu en salvakur för något annat. Känns relativt tröttsamt att besöka läkare för nya problem varje vecka men det måste ju göras. För en hypokondriker är det dock mycket värre (tror jag) än för någon som kan kontrollera sina egna tankar och lugna sig själv. Jag kan nog fan inte det.

Jag kan minnas små detaljer från olika situationer och tro att de orsakat något fel i mig. En gång skakade jag hand med en kvinna med torkat blod över handen (vad tänkte hon? tvätta händerna först!) och hade själv ett litet sår i min tumme då. Gissa gick min hjärna på högvarv med skräck för olika blodsjukdomar. Jag har gått på otaliga undersökningar för vad som helst man kan tänka sig, för att jag varit övertygad om att jag är dödssjuk. Jag har ringt läkare dagligen under vissa veckor och tillslut har de börjat känna igen min röst och förstått vad jag håller på med.

För utomstående verkar man galen och löjlig osv - för alla andra fattar att man inte är sjuk. Men för en själv är det ett HELVETE att vara orolig. Jag hatar t.ex. att gå till läkare för jag är rädd att de skall hitta någon sjukdom i mig som jag fick den där gången för tio år sedan när jag åt något jag inte borde ha ätit etc. Ibland kan jag vara övertygad om att jag av misstag ätit en giftig svamp och inte en kantarell, fastän jag innerst inne vet att jag ju kollade före jag plockade. Men nej, hjärnan vill spela alla spratt den kan. Jag är rädd för att få en dom för jag vet att jag inte skulle kunna hantera det. Redan små inflammationer och infektioner och ibland t.o.m. feber kan få mig att rysa av rädsla. Skulle jag få en sjukdom som kan leda till döden skulle jag sluta leva när jag får höra det. Jag har en tendens att bli väldigt apatisk om jag är orolig. Antingen går jag i panik runt i cirklar (på riktigt) eller så sätter jag mig på soffan och bara stirrar tomt framåt. Jag kan liksom inte leva, släppa loss, andas om jag vet att något händer. Jag lägger livet på is.

Nu kanske någon vill tipsa om att tala med någon och gå i KBT m.m., men det dumma är ju att jag är rädd för det också. Vem vet vilka sjukdomar man kan hitta där liksom. Jag söker alltid vård i sista stund eller när någon tvingar mig, helt enkelt för att jag är så rädd för att göra det tidigare. Och det om något är ju dåligt men jag väntar hellre ut mina symptom än att tvinga mig själv att inse att de faktiskt bör kollas upp. Det värsta för mig är ju att googla någonting, för jag har alltid femton olika sjukdomar då. Sedan hatar jag också att de ofta skriver "de här symptomen beror oftast på sjukdom X men man måste ändå uppsöka läkare för att kolla att det inte är frågan om något allvarligare". Kan ni berätta vad "allvarligare" innebär? Jag tolkar det alltid som dödssjuka. Och då kontaktar jag inte läkare alls för jag vill vara lyckligt omedveten hellre än (o)lyckligt medveten om mitt läge.

Jag vet inte helt varför jag skriver det här men kanske hoppas jag få höra att andra också tänker lika. Jag mådde en sommar så fruktansvärt dåligt över mina rädslor att jag grät på jobbet, ringde mamma hela tiden och t.o.m. fick riktiga symptom. När jag läste om tumörer började jag känna av dem. När jag visste om blodpropp började mitt ben svälla eller kännas spänt. Ni fattar. Det är inte som att det skulle göra en hypokondrikers liv mycket lättare. Tvärtom. Ett helvete alltså.

Nu har jag hur som helst fått relativt ofarliga domar under de här tre kurerna jag genomgår men jag har verkligen bävat inför läkarbesöken. Jag slutar t.o.m. lita på deras kompetens ibland och jag orkar inte med det. Är faktiskt helt sjukt slut på min egen hjärna och hur den fungerar. Tänk om man bara hade lugn och ro i själen en dag ens. Vilken fantastiskt fin 24-timmars stund det skulle vara.

Skicka en kommentar

Använder Blogger.

Social

latest on Instagram @groniabo

Search This Blog