tisdag 30 oktober 2018

en riktig jävla skitdag



Jag ser typ ut som på bilden idag. Svartklädd och inte glad. Idag har varit en riktig jävla skitdag.

Jag hamnar i svackor ibland och de brukar ta ganska hårt på mig. Nu har jag mått bra i många månader och varit glad, så dagens dipp känns extra mycket. Jag vet att det är viktigt att vi talar om de svåra tiderna också och därför skriver jag nu.

Mitt liv är ju inte perfekt och det har jag accepterat. Det tycker jag till och med om. Jag är gärna en icke-perfekt människa som får vara sig själv - och som vågar vara sig själv. Men stundvis känner jag mig så fruktansvärt dålig. Idag var en sådan dag. Jag upplever ofta otillräcklighetskänslor och har nog gjort det sedan barn, tyckt att jag på något sätt är sämre än medelmänniskan. Jag vet inte exakt varför men om man skall vara riktigt djup och så där, så kanske det har att göra med hur jag blev behandlad som liten. Ett jobbigt barn borde inte få skäll, det borde lyssnas till. Men jag fick i stället skäll av personer som kanske inte har behörigheten. Liksom utanför familjen. Och då gick jag runt och tänkte att jag var dålig, riktigt dålig. Jag minns särskilt mycket en tant som tog i min ögon och nästan drog ut dem för att jag gjort något dumt till ett annat barn. Jag lärde mig en läxa men blev också väldigt väldigt förnedrad, rädd och ännu mer ynklig i mina tankar.

Så kanske det härstammar från barndomen, jag vet inte. Men nu och då dippar jag rejält och känner mig nästan hopplös - hur skall jag någonsin fixa det här?! Idag förstod jag inte hur man tar sig ur jobbiga situationer. Jag började storgråta, första gången på en lång tid. Jag verkligen storbölade. Det var en blandning av frustration orsakad av klimatångest, känslan av att jag inte är en bra familjemedlem, känslan av hur många personer jag gjort illa och sårat i livet, känslan av att jag inte kontrollerat mitt eget vrede, känslan av att allt är så orättvist och känslan av att det är så fel att människor som förstört för mig får vara glada och omtyckta av lyckligt omedvetna andra. Vet ni vad jag menar?

Min otillräcklighet har haft många ansikten. När jag gick hos en psykolog förra våren bad hon mig skriva ett brev till mig själv från framtiden. Ett brev där jag tittar tillbaka på nuet. När jag skulle läsa det högt blev jag chockerad över hur hårda ord jag valt. Jag beskrev hur jag känner mig i nuet idag och allting var negativt. Min tro på mig själv är ibland låg och det kan kännas som att allt jag gör är värdelöst. Det är så ynkligt och jobbigt. Jag har lidit av dålig självkänsla och självförtroende samt stora kroppskomplex hela livet och det är ledsamt att jag tänker så. Men ibland bara dyker man ner i en svacka och har svårt att ta sig upp. Det är så det går ibland.

Jag har svårt för bloggar och andra personer som bara är glada hela tiden på sociala medier. Jag vet ju att det inte är livet men jag känner mig ännu sämre då jag är den "enda" som inte är nöjd med tillvaron. Det känns som att något är fel på en om sorg och missöden inte får synas utåt. Man talar aldrig öppet om depressioner vid middagsbordet utan tystar ner det i stället. Jag vill se och höra mer av hur det är att vara människa, inte en perfekt skapelse på jorden. Veta hur det känns att hjärtat faller i bitar, att vardagen blir grå, att allt man gör går fel. Det är så viktigt att visa att man inte är glad varje sekund, varje minut. För ingen är ju det.

Skicka en kommentar

Använder Blogger.

Social

latest on Instagram @groniabo

Search This Blog