söndag 20 oktober 2019

about having or not having friends


Hej på er, god morgon söndag. Igår var ett trevligt gäng hemma hos oss och spelade spel, krafsade hundarna (vi sköter mina systrars hund det här veckoslutet), drack en öl eller två och åt lite äpplen från gården haha.

Det finns något jag kämpat med i flera år: att jag stundvis kan känna mig så oerhört ensam. De flesta nära vänner jag haft i livet, har av en eller annan anledning försvunnit och ofta har jag inte fattat varför. Kanske slutade jag med en hobby eller studierna, kanske sade jag något olämpligt, kanske var det något annat. I vissa fall har jag inte gjort ett skvatt men ändå plötsligt stått ensam. Nu måste jag ändå medge att jag inte är jättebra på att arbeta på vänskaper. Jag vet inte riktigt hur, alltid. De vänner jag har är så klart guldvärda<3<3<3 men jag kan inte låta bli att tro att det är något fel på mig för att jag inte har ett "gäng" som man berättar allt för, delar en gruppchatt med, brunchar med. Har känt mig väldigt udda så länge och det tär på självbilden.

Kompisrelationer är svåra. T.ex. har jag gjort slut med några vänner och det på det fegaste sättet. Jag bara försvann, gled iväg liksom. Idag är jag 25 (strax 26) och bra mycket klokare än att göra så - men när man är yngre och rädd så kan tillvägagångssätten man har att välja på vara ganska få. Kompisar har också bara försvunnit ur mina liv där jag inte kunnat alls förklara det och sådana som "enligt boken" borde ha hört av sig när jag hade det svårt, visade ganska mycket med sin tystnad i stället. Vissa kompisar har svikit en, vissa har jag svikit. Hur det än gått så är jag en av de personer som sällan kan relatera med andras sjuka historier från olika vänskaper, för jag har inte haft jättemånga jättedjupa. Vad mer kan jag säga än att det känns dåligt och får en att ifrågasätta hela ens existens.

Jag kan få en sådan äteruppmiginifrån-oroskänsla då jag påminns om hur mitt liv inte är som alla andras verkar vara. Fester, inbjudningar, filmkvällar, chillkvällar, chips och grejer. Tjejer som höjer sina vänner till skyarna i Instagram-kommentarsfälten, oooh du är så vacker, oooh du är bäst. Varför blev jag inte sådan, varför fungerar jag så konstigt. Jag känner mig lite mindre och ganska oönskad fastän jag kanske inte är det.

Men igår då. Igår kände jag mig varm i magen. Har världens bästa man att dela mitt liv med och han råkar också ha världens snällaste vänner. Det är så jag vill ha det, omringa mig med vettiga människor med liknande värderingar. Jag vill inte fastna hos personligheter som inte kan unna någon annat något gott, eller som ser mer på yta än innehåll. Jag vill inte vara nära dem som är passivt aggressiva mot mig, eller rynkar panna, näsa och hela ansiktet om jag säger något alls. Jag klarar inte av det. I stället behöver jag dessa varma människor som får min mage att bli glad. Ibland kan möten med människor jag på riktigt uppskattar, få mig att tänka på att de gånger som vänskapen inte lyckats tidigare, kanske beror på att det inte var rätt. Lite som ett parförhållande - om det tar slut är det inte meningen. Och egentligen, när jag tänker på det, har de flesta (inte alla) vänskapsförhållanden jag inte har idag, kanske varit lite giftiga i någon mån.

Nu vill jag inte mycket annat än att njuta av det jag har, i stället för att vara ledsen för vad jag inte har. Varför gör vi så mot oss själva ens? Vi stressar sönder för att våra ben inte är som tjejens på omslaget medan vi råkar ha den mest fantastiska personligheten. Vi gråter för att våra tänder inte är vita när folk blir glada av att se våra varma ögon. Vi ser oss som mindre värda om vi har färre vänner, när vi är fantastiska vänner mot dem som finns. Det är egentligen ingen vits att jämföra sig för hur man än gör det så förlorar man. Är man bra på något så glömmer man bort det och jämför sig gällande det man inte alls är bra på. Äpplen och päron kan aldrig någondera vinna, för de är naturligt olika. Vem kan säga att någon av dem är mer "rätt"?

En liten påminnelse denna söndag, är att inte se på det du inte har. Det tjänar ingenting till.

**


Hi there, good morning Sunday. Yesterday some nice people came over and played games, cuddled with the dogs (my sisters' dog is here this weekend), drank some beer and ate apples from the garden haha.

There is something I have been fighting with for years: that I sometimes feel so incredibly lonely. Most friends I've had in life, have for some reason disappeared and many of those times I haven't known why. Maybe I quit a hobby or my studies, maybe I said something bad, maybe it was something else. In some cases I didn't do anything wrong, and still I was left alone. But I have to admit that I am not very good at working on my friendships. I don't always know how to do so. Those friends I have are of course everything <3<3<3 but I can't stop thinking that something is wrong with me for not having a "gang" I tell everything to, share a group chat or go brunching with. I've felt so odd for such a long time and it's killing my self esteem.

Friendships are complicated. For example, I've broken up with friends in the most immature way. I just disappeared. Today I'm 25 (almost 26) and way smarter than handling things like that - but when you're younger and more scared, you might not know what else to do. Friends have also disappeared without me being able to even explain why and friends who "should have" contacted me when I was going through tough times, showed me a lot through their silence instead. Some friends have hurt me, some I have hurt. No matter how it has gone, I'm still that person who seldom can relate to other people's crazy stories from different friendships, because I haven't had that many and few of them have been deep. What else can I say than that it feels bad and makes me question what I'm doing here at all.

I can get such a killing me on the inside worried feeling when I'm reminded about how my life is nothing like everyone else's seems to be. Parties, invitations, film nights, chill nights, chips and stuff. Girls really boosting their friends in their Instagram comment fields, oooh you are so pretty, oooh you're the best. Why am I not one of them, why am I so weird. It makes me feel less wanted even though I might not be that.

But OK about yesterday. Yesterday I felt so good inside. I have the best man in the world to share my life with and he happens to have the nicest friends. That's how I want things to be, I want to be surrounded with good people with similar values like mine. I don't want to be stuck with people who can't stand when good things happen to others, people who just look at the outside and not the inside. I don't want to hang out with people who are being passive aggressive to me and people who make really disgusted faces when I say something. I just can't be around people like that. Instead I need these warm-hearted people that make me happy inside. Sometimes meeting people who are amazing, makes me think about those times a friendship didn't work out, maybe it just wasn't right. Like with romantic relationships - if you break up it probably wasn't meant to be. And actually, thinking about it, most of my friendships I don't have anymore (not all), were a bit toxic in some way.

Now I don't want anything else but to enjoy what I have, instead of being sad for what I don't have. Why are we doing that to ourselves? We get stressed out for not having the same legs as the girl on the cover, when we happen to have the most amazing personality. We cry because our teeth aren't white enough, when others love the warm eyes we have. We feel less worthy for having few friends, when we are being amazing to those we do have. There is no point in comparing yourself with others, because no matter how you do it, you'll lose. If we are good at something we forget about it and only compare the things we aren't as good at. Apples and pears can never win each other, since they are naturally different. Who is to say which one of them is more "right"?

Just a reminder today this Sunday, to not look at what you don't have. It makes nothing better.

6 kommentarer

  1. I can so relate to this. Ive lost so many friends for different reasons and I used to feel bad because of that. Nowadays I dont, because Ive learned that Im just not that person who has loads of friens and gatherings. I need a lot alone time and I hate big groups. I took a while to learn that but now I have my few good friends who appreciate me as me and also my values. We dont share the values, but thats ok. We're all different and that is a gift. There is no need to be jealous of what others have, we just need find the stuff that makes us happy. Social media can make it seem that everybody else are so much more social, but its not necessarily true. And I have blocked quite many "friends" in some because I got frustrated with their photos of friend-stuff with "best friends". Its great to have good friends, but maybe its good to think before sharing "my only true friends"-types of posts for the rest of your friends. ÄE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Thank you! I guess this is a very common problem actually. it's easy to think that everyone else has a thousand friends but like you say, social media isn't necessarily telling the truth. And I know from experience that groups aren't always the same as friends, you can hang out with people you don't like haha. I hate doing that so I've stopped, but I used to. The last thing you write is so important. It can feel pretty bad to read how someone else is their best friend ever and you don't get to hear that yourself even if you thought the two of you were friends. Thanks for your comment, hope everything's good with you <3 You are the one commenting the most here and I am soooo thankful for that, it makes me so glad everytime!

      Radera
  2. Fint inlägg! <3

    SvaraRadera
  3. Känner så igen mig i att känna sig ensam på grund av vänner! För inte så länge sedan började jag känna mig så sjukt ensam, kände liksom att jag inte har några vänner som bryr sig om mig. Bland annat för att jag på ett sätt mist min närmaste vän. Vi är fortfarande vänner, men vi är inte längre varandras "allt" utan hänger främst tillsammans i grupp med andra. Kändes liksom jobbigt att det inte fanns någon som alltid väljer mig över nån annan. Men också dumt att jag inte tagit intiativet att träffa någon på tumis. Men med tiden har jag insett att jag gillar att hänga i grupp med folk, vi har vårt kompis gäng och jag är glad då vi alla är tillsammans. Har inte direkt ett behov att att umgås på tumanhand med folk. Det har hjälpt en hel del att förstå det, och lättat på ensamheten. Kändes på något sätt skönt att läsa att någon annan också känner ensamhet pga vän situationen (fast det nu kanske inte är en så kiva situation).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar!! Oh, det är så fint att man kan acceptera att man är så som man är och att det kanske är ok att inte vilja umgås på tumis. Det kan vara rätt jobbigt. Jag har också glidit ifrån många som varit viktiga och det gör väldigt ont men det är naturligt antar jag. Jag måste lära mig att tänka att det är ok att i alla ser på vänskap olika - en gillar grupper, en annan att vara ensam. En gillar att ha tio bästa vänner och en annan har bara en enda vän. Lika okej det med. MEN det är svårt att inte jämföra sig. Jobbar på det. KRAM

      Radera

Använder Blogger.

Social

latest on Instagram @groniabo

Search This Blog