fredag 27 december 2019

idag gör mitt hjärta ont

Hej folk och rövare. Härmed ett favoritsätt att säga hej på hehe.

Idag skiner solen och jag vet att det gör varenda kotte glad. Var ute med Berran och mina systrars hund i lilla hundhagen på gården och andades D-vitamin. Skönt. Det är så fint att känna lite krisp i luften och inte bara en varmvåt sörja. De senaste dagarna har ändå varit tunga i mitt hjärta och jag längtar efter att det släpper. En klump inuti som man inte hittar en exakt anledning till. Har haft en sådan i en vecka om inte mer och önskar att den skulle gå iväg, man är ju ledig.

Jag upplever sådana otillräcklighetskänslor, går omkring och är övertygad om att människor runt mig inte gillar mig, kommer på mig själv att inte gilla mig heller. Livet ser visserligen så olika ut nu än i början av det här årtiondet men ändå känner jag att jag fortfarande inte är hel och klar liksom, även om sådant jag haft problem med har löst sig. Man är kanske aldrig klar men kommer man t.ex. någonsin lära sig älska sig själv på riktigt? Går det att älska sig själv? Jag tycker om min humor och min förmåga att känna empati men allt det där jag inte gillar, det är lika från år till år. Det stannar kvar.

Julen kan kännas tung för många. Jag blev på något sätt så påmind om den ensamhet jag upplever gällande vänskaper just därför. Så få människor som jag idag önskar god jul jämfört med 2010. Så få människor som önskar mig god jul. Så få människor som kom ihåg mig på min födelsedag, det brast inuti då vissa glömde. Jag skrev tidigare om hur det är att ha eller inte ha många vänner och just den här högtiden högg det extra mycket i hjärtat. Mina vänner som jag har är på riktigt fantastiska och är 300% tacksam för det. Men i huvudet spökar rösterna om att det är något fel på mig för att så många vänner också försvunnit.

Men.. är det något fel på en eller är det bara naturligt? På senare dar förstår jag att alla problem man har på något sätt går hand i hand. Den dåliga självkänslan beror antagligen på hur man mådde under sin uppväxt och när man är äldre tar den sig uttryck i att man har svårt att binda sig vid andra. Känslan av att inte vara omtyckt är identisk med den jag hade som barn när jag blev utskälld av dagispersonal och andra vuxna i mitt liv. En känsla av att jag inte är önskad här och nu, en sugande tomhet och blickarna från de andra "du behövs inte här". Fortfarande idag börjar jag gråta och skaka när jag tänker på två händelser i min barndom och jag vet med handen på hjärtat att jag aldrig kommer att glömma dem. Ena gången var det en vuxen som tog i mitt ansikte aggressivt och skrek rakt in i det för något jag gjort. Jag gick därifrån i vad som verkade vara en dimma eller gröt och hård som jag försökte vara lyckades jag pressa bort de brännheta tårarna som ville ut. Den andra gången gjorde jag något som jag inte visste att skulle förstöra för ett annat barn men som blev väldigt klart då hens förälder såg på mig som att jag var smutsig. Det verkar som att allt som gör ont idag, gör ont för att jag kan relatera till känslor i barndomen.

Jag blir sårad av saker jag inte behöver bli sårad av och glider till slut ifrån andra. När det väl gått så långt är det skitsvårt att hitta tillbaka, det finns ett mentalt block i vägen och det kan inte rivas ner. Jag blir inte liksom vän med folk på nytt. Jag skyller på mig själv i alla situationer, t.o.m. då jag vet att jag inte gjort något. I mitt huvud ger jag andra rätten att ogilla mig, kanske för att jag själv har sådana problem med mig själv, kanske för att jag vet att jag en gång tio år tidigare uttryckte mig klumpigt. På något sätt måste det ju vara mitt fel och inte deras, varför är de annars arga på mig. Jag förstår dem, blir arg på mig själv. Jag känner på mig att det viskas om mig bakom min rygg, att suckarna blir högre för varje år och att folk sakta men säkert drar sig ifrån mig, så sakta att jag inte direkt märker men nog om ett år. Om ett år inser jag att de inte ser mig längre.

Det gör ont. Jag måste skriva av mig för klumpen sväller. Svårt att andas.

Jag talade med en gammal viktig vän häromdagen, berättade om saker jag varit tyst om tidigare. Hon kunde inte tro att det jag går igenom faktiskt händer, för utåt syns ingenting. Som en våg rann allt ur mig, sanningen om vardagen, sanningen om saker jag inte vågar skriva här. Ju mer jag talar om det, desto sjukare blir det. Att hitta ord för hur förjävligt livet kan kännas kan betyda mycket men vara skrämmande samtidigt. Vi konstaterade att man aldrig sist och slutligen vet vad någon annan går igenom och att det inte alltid är den "stereotypiska deppiga personen" som är deppig, det kan vara vem som helst. Svaret "bra" är inte alltid sant då man frågar hur någon mår. Inte ens då rösten klingar glatt och låter äkta. Folk lär sig att ljuga, fejka och förvränga.

När jag gick hos min psykolog tidigare i höst, sade hon att det enda jag kan göra är att ändra på hur det känns i mig. En annan människas beteende är inte på mitt ansvar och om någon annan får mig att känna mig värdelös och oälskad, så kan jag inte påverka hen alls. Jag är herre (fru) över mig själv och jag måste få bestämma hur jag tar emot sorgen. Ibland ser jag på mig själv som ett helt samhälle. Jag lever i min värld, i mitt samhälle och andra lever i sina. Jag bestämmer hur jag låter andra påverka mitt samhälle, det är på mina villkor. Jag är min borgmästare, jag är lagen. Om någon annan vill förstöra min dag eller om någon annan ogillar mig, så betyder det inte att mitt samhälle förstörs. Jag kan stå kvar med alla mina byggnader och system för de är mina, bara mina. Om jag inte vill definiera mig enligt en annans åsikt om mig så behöver jag inte.

Det är så klart inte lätt. Just nu tar jag in all negativitet jag kan, mitt samhälles murar är för låga. Är någon otrevlig på bussen låter jag dem stampa på mitt privata område, röra om i min soppa och förstöra för mig. Men jag skulle inte behöva låta det gå så långt om jag visar att det här är MITT liv, min vilja. Och bara jag gråtit klar idag, vill jag börja leva så. Inte låta mig själv tryckas ner av andras åsikter eller av de åsikter jag tror att de har. Det sker utanför mitt samhälle där jag bestämmer och tycker och vill och där skall det stanna. Jag har ju rätt att må bra, trots allt.

9 kommentarer

  1. I didnt understand it all, but still I comment... Holiday season can wake up those forgotten feelings. Everybody else seem so much happier. Its hard when everone is having their own pre-christmas-party with hashtagbestfriendsforever. After two years on therapy Im starting to learn that if someone doesnt like me, its their loss and not mine. I suppose I seem like a quite loud and irritating person, but the few close friends that I have know the real me and that is enough.

    And those hidden stories in your childhood, I hope you have safe space to deal with those thoughts. Dont be afraid of the feelings you feel when thinking about the issues. Just be aware why you feel it and give yourself permission to feel those feelings. Next time the feelings wont feel so deep. Just give it time and remember that your are not your past. And when needed, go to therapy.

    This probably didnt help you at all beacause I just cant express myself by writing. Specially in english. But anyways, I hope you'll feel better when it is time for that. I will not say soon, because these things cant be rushed. And if youll give me your address, ill send you cards :) ÄE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Thank you again ÄE, and what you wrote did make sense even if you say you didn't understand it all:) I get annoyed with myself since I know that what we see on social media is exaggerated, I know not everyone's life is perfect and STILL I just feel awful during holidays. But one wise friend told me that we usually just see how perfect other people's lives are in those areas where we struggle. For example if we don't have many friends but a loving family - we will feel sad from photos of people who have a million friends but we won't even react to family photos. I think that was comforting in a way. But still, like you said, these things can't be rushed. I will work so hard to feel better in 2020 but honestly these past few weeks have been really tough on me. Thank you again for all your kind words. If you send me an e-mail to groniabo@gmail.com I can definitely give you my address <3

      Radera
  2. åh vad dessa ord väckte saker i mig. jag håller med, tänker och känner likadant på så många plan. massor av kramar och styrka till dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Natalie <3 stor kram till dig med och hoppas att du finner bra sätt att deala med allt som känns jobbigt. Gott Nytt År!

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Känner. Så. Igen. Mig. För mig har det hjälpt med att gå till grunden med sina tankar, var uppstår de - är det månne ingrodda tankemönster? I ditt fall verkar du ha kommit under fund redan att dom fick sin start redan från barndomen. Det är en bra början för att kanske kunna läkas från dem och förstå dem. De är ju "bara" tankar, men oj vad de kan styra ens vardag.
    Läste nyligen boken "Lev livet fullt ut i praktiken", av Eckhart Tolle den lärde mig mycket nyttigt om tankens kraft - och att man inte ska identifiera sig med dem eftersom man är endast betraktaren av dem. Han menar att ifall man sig att leva i nuet helt till hundra procent så styrs man inte av det förflutna eller framtiden. Kanske ett läsetips till dig. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mallo <3 Ja! Har märkt i allting man gör att det är guldvärt att faktiskt hitta den riktiga orsaken. Man kanske inte alls är ledsen för att t.ex. en vas går sönder utan för vad den vasen på något sätt påminner en om - kanske fick man den av en person man inte längre har kontakt med osv. Att förstå varför en viss sak känns extra jobbig. Nu var inte vasen ett superbra exempel men ja... det är skönt att inse att mycket som hänt som barn och yngre kan vara orsaken, så förstår man också att kanske man själv inte är problemet... svårt att sätta ord på allt haha. Men ja. Fast jag såklart inte vill att andra mår dåligt känns det lättande att veta att man inte är den enda som går runt och tänker såhär, det känns hemskt lätt ännu mer ensamt annars i stunden. Skall definitivt kolla upp boken du tipsar om, fint att den hjälpt dig <3 kram och gnå!

      Radera

Använder Blogger.

Social

latest on Instagram @groniabo

Search This Blog